Befogat beteende
Till redogörelsen om mitt frossande av diverse godsaker.
Detta beteende är rotat sedan lång tid tillbaka, så långt att den tredje i systerskaran Nilsson ännu inte fanns med i bilden.
På den tiden det begav sig, såg fredagarna ut enligt följande: dagis/skola, badhuset med fader, familjepizza capericciosa och till sist en varsin skål med OLW dillchips framför Disneydags. Chipsskålen är mycket viktig i sammanhanget - det är här vi börjar närma oss källan till mitt beteende.
Det dröjde aldrig länge förrän storasysters chips var borta, slut, hon hade "ätit upp dom", och bad snällt att få smaka av mig. Snäll som jag är bjöd jag naturligtvis. Inte bara en gång, utan två, tre tills mina chips också var slut. Då, DÅ, lyfte storasyster på kudden och vad fanns där?! Jo, hennes chipsskål FULL med chips!
Varje fredag, samma visa. Jag kunde inte säga nej, och det kan jag fortfarande inte (kalla mig dum om ni vill, jag föredrar "för snäll för mitt eget bästa" ;) ).
Summa kardemumma: jag måste äta upp det jag har så snabbt så att ingen hinner fråga om dom får smaka!
Seriöst. Jag bjuder inte. No way. Mitt är mitt och ditt är ditt.
Och kom inte med kommentaren att "beteendet inte är befogat när du är ensam" - tänk på att det finns alltid en Molgan med i spelet. Alltid.
Samma systerproblem hemma hos mig. Tragisk barndom. Rör min mat eller mitt snask och du är död. Tyvärr lever jag allt för ofta efter "allt mitt är mitt...", men gäller det Simons snask så är det lätt att jag lägger till ett "...och allt ditt är mitt" också.
